Förra sommaren (2015) bestämde jag mig för att bege mig av på min första ensamvandring på Kungsleden. Redan första kvällen på vandringen träffade jag den tyska tjejen Nina som jag sedan vandrade tillsammans med. Men det får bli ett helt annat blogginlägg om hur hon lärde mig allt om vandring och räddade mig när ovädret kom. Vi konstaterade i alla fall att vi gärna skulle vandra tillsammans igen. Så Nina hittade en vandring runt Gardasjön i en tysk tidning som lät intressant och vi bestämde oss för att åka dit i maj (2016).
Några månader innan vi skulle åka började jag på knackig tyska försöka läsa på om vandringen samt fråga ut Nina om vad det var för äventyr vi gett oss in på. Nina svarade att första dagen skulle bli lite utmanande. När Nina säger att något är utmanande vet man att man har något spännande att vänta. Denna kommentar gjorde mig alltså lite nervös och jag insåg först då att vi första dagen skulle vandra upp 2000 meter för ett berg.
Så för att vara förberedd spenderade jag början av året med att träna för att vara i form för denna vandring.
Intet ont anande om vad som skulle komma härnäst.
I februari åkte jag och min man till Thailand i tre veckor så som vi gjort många gånger förut. Efter en vecka insjuknade jag i den myggspridda sjukdomen Denguefeber och fick spendera 7 dagar med dropp och hög feber på sjukhus i Thailand. Mina blodvärden gick ned drastiskt, när jag kom hem var det som om all min träning runnit iväg och det tog mig många veckor innan jag ens orkade gå korta promenader. Maj närmade sig med stormsteg och jag blev alltmer stressad över det höga berget. Men istället för att ge upp så började jag kämpa mig tillbaka, jag vandrade upp och ned för branta backar i skogen bredvid mitt hus och började springa igen. Det var motigt och jag var arg över att få börja om. Ända in i det sista var jag osäker på om jag skulle klara av vandringen, men jag vägrade ge upp. Vägrade låta denguefebern vinna.
Jag bestämde mig till sist för att åka och ge det ett försök. Jag flög till München där Nina hämtade upp mig och så körde hon bilen över alperna till Gardasjön. Vi kom fram på kvällen till vårt hotell i Riva del Garda och åt middag och glass innan vi däckade i sängarna.
Dag 1. Dagen jag fasat för och längtat efter. Vi började med att gå längs med vattnet i Riva del Garda innan vi vek av bort från sjön och vandrade genom olivlundar och vinodlingar. Hittills bara en svag lutning uppåt och vädret var soligt och somrigt. Efter vinodlingarna började vi vandra uppåt genom skogar, uppåt på branta stigar med mycket stenar och lösa löv. Jag var glad över mina vandringsstavar.
Det blev en vandring genom årstider. I Riva del Garda var det strålande sommarväder, folk solade på stranden och drack öl på uteserveringar. En bit upp på berget byttes sommargrönskan ut mot blygsam växtlighet med vårblommor jag kände igen hemifrån. När vi närmade oss toppen kom alltmer snö och det kändes plötsligt som vinter. Efter sju timmar av vandring uppför var vi framme vid fjällstugan där vi skulle övernatta. Jag var trött men förvånad över hur stark min kropp känts. Och väldigt väldigt lycklig!
På kvällen åt jag en gigantisk portion med pasta med tomatsås och myste inne i värmen i fjällstugan. Sen gick vi ut och tittade på den magiska solnedgången över Gardasjön. På natten fick vi sova med tredubbla filtar för det fanns ingen värme i vårt rum och det var inte många grader utanför.
Dag 2. Efter te och mackor med marmelad till frukost begav vi oss ned för berget på motsatt sida. Tanken var att gå till linbanan och åka med den ner sista biten för att spara på knän och ork. På vägen till linbanan träffade vi på en flock nyfikna bergsgetter och bestämde oss även för att gå en omväg till linbanan för fin utsikt. Det visade sig vara en längre omväg än vi trott och den gick längs smala stigar intill branta stup. Snöfälten var rätt läskiga att ta sig över, men Nina var van och orädd. Omvägen ledde oss först längs med berget, sen ner genom en liten by och därefter upp en lång bit till linbanan. Jag började få slut på energi och benen kändes som klossar. Vid linbanan hamnade vi plötsligt i turisthetsen och vi fick verkligen kontrasten mellan att vara ensamma på berget och intryckta i en proppfull gondol. Det var också en kontrast att komma ner i staden nedanför berget. Återigen var det sommar.
Vi letade oss ner till hamnen och tog en båt över till Limone sul Garda på andra sidan sjön. Nu upptäckte vi att vi var vrålhungriga och satte oss på en restaurang en bit upp i staden och åt en varsin pizza. Vandringshungern fick pizzan att kännas som förrätt, men den gav oss tillräckligt med energi för att gå sista biten till hotellet.
Hotellet kändes superlyxigt efter gårkvällens iskalla natt i fjällstugan och vi njöt av spa, dopp i utomhuspoolen och god mat på kvällen.
Dag 3. Jag trodde utmaningen var över, att jag klarat av den tuffaste vandringen när jag gick upp 2000 meter första dagen. Men jag hade oroat mig för helt fel dag.
Sista dagen började lugnt med att vandra längs med vattnet i Limone sul Garda innan vi gick över bilvägen och började vandra uppför. De två timmarna som kom så ångrade jag nästan att jag följt med på vandringen. Det var supersmala stigar med lösa stenar och stup bredvid. Det var bara att fortsätta gå i två timmar för det fanns ingen bra plats att stanna på. Utsikten var fantastisk däremot och när vi väl klarat av den branta stigningen så var vi nöjda och glada och fikade på toppen. Vi följde cykelvägen ned för berget som slingrade sig som en serpentin ned mot Riva del Garda. Det var en skön och enkel vandring genom små byar. Vi skippade sista stigningen som tidningen förslog och gick direkt till Riva del Garda istället. Vi var trötta och slitna och ville komma fram till hotellet. Vi bodde på samma hotell som första natten och avslutade med att äta smaskig veganglass från stället mittemot hotellet. På kvällen gick vi en vandring i stan innan vi stupade i säng.
Dagen efter åkte vi med bilen till flygplatsen i München igen där jag blev avsläppt och flög tillbaka till Stockholm.
Utrustning
Ryggsäck: Osprey Tempest 20
Vikt: ca 6kg
Mat: Bars och snacks till lunch. Frukost och middag köpte vi i restauranger längs vandringen. Även fjällstugan hade restaurang.
Vandringsstavar: Urberg Fast lock Trekking Pole
Dag 1:
Sträcka: Riva del Garda (Hotel Primo) – Monte Altissimo di Nago (Rifugio Altissimo)
Led: 601
Distans: 14km
Höjdmeter: 2010m upp, 27m ned
Vandringstid: 6h 30min
Paus: 30min
Dag 2:
Sträcka: Monte Altissimo – Limone sul Garda (Hotel Saturno)
Led: 651, 3, 11
Distans: 9km
Höjdmeter: ca 400m upp, 700m ned (oklart hur omvägen påverkade)
Vandringstid: 4h 20min
Dag 3:
Sträcka: Limone sul Garda –Riva del Garda (Hotel Primo)
Led: 122, 422
Distans: 16km
Höjdmeter: 900m upp, 900m ned
Vandringstid: 6h
Paus: 30min
[hr]
Om du kan tyska så kan du försöka utläsa vad det står i den tyska tidningen om vandringen 🙂
Good job Malin! 🙂
Thank you Nina ?
Mer och mer imponerad. Först vandra ensam i fjällen och så denna tuffa vandring!
Så roligt att du träffade Nina. Vilka bra möten vandringen ger.
Blir så glad att läsa detta.
Tack Cari för dina fina ord. Jag blir väldigt glad över att du blir glad 🙂 Ja visst möter man fina människor när man vandrar. Speciellt när man ger sig iväg ensam!