Jag har nu varit ute och vandrat i mer än en månad. Tiden har gått så snabbt senaste tiden. I Big Bear bodde jag en natt på ett hostel med Flower och ett helt gäng vandrare. Vi åt god mat, köpte mat till vandringen och fixade en massa annat praktiskt. Sen åkte vi med trail angeln Rachel till hennes hus. Det är alltid så spännande att träffa dessa människor som öppnar upp sina hem för oss. Att höra deras livshistoria och få en inblick i hur de lever och bor. Det är så långt från min egen uppväxt och jag lär mig så mycket av dessa möten.
Rachel har 7 barn och 15 barnbarn och bor med sin man i ett hus nära sjön Big Bear Lake. Huset är fullt med människor och djur. På bakgården har de tre vargar, i vardagsrummet en gigantisk orm och så springer tre chihuahuor runt i huset. De bjuder oss på bbq och skjutsar runt oss runt hela staden så vi kan göra ärenden. Jag häpnar varje gång av dessa änglars gästvänlighet och generositet.
Efter bbqn väljer jag att följa med Matthias och Jennifer tillbaka till leden. Flower stannar kvar och åker till akuten med sin fot.
Här börjar ett nytt kapitel i min vandring. En ny vandringsfamilj. Vilket härligt gäng. Vi är 8 personer som vandrar till och från med varandra fram till Wrightwood. Svenskar, tyskar, danskar och australiensare. Vi bestämmer dagens mål och ses där. Vi vandrar långt och snabbt. Jag finner att jag återigen testar mina fysiska och mentala gränser. Det är långa och tuffa dagar. Stekheta ökendagar, höga berg, iskalla nätter. Men oj så givande.
Vandringen består av en mängd små val varje dag, vägskäl som leder till olika platser, människor, upplevelser, väder. Dessa vägskäl gör att en del vandringskompisar nu är långt efter eller före mig. Man lär känna människor snabbt här och saknaden är stor. Samtidigt är det fantastiskt att lära känna nya människor. Det är en del av ledens charm och utmaning.
Mellan Big Bear och Wrightwood finns ca 100 miles av öken. Det är varmt och sandigt. Vi provar att sova under stjärnorna och gillar det så mycket att vi gör det 5 nätter i rad. Vi sover på olika stränder vid floder och sjöar. Det är magiskt.
Leden går förbi många platser där jag kan göra skäl för mitt trail name Swedish Fish. Varma källor, iskalla floder, kritvita stränder vid sjöar. När det är som varmast så dyker en oas upp. PCT slutar aldrig förvåna och överraska mig.
Vi beställer pizza till leden, får läsk och bbq av trail angels, vi stannar till vid Cajon Pass och äter på McDonalds och Deltaco. Vi vandrar i solnedgången, i mörkret med pannlamporna, i soluppgången. Vi vandrar tills vi inte orkar mer.
I Wrightwood äter vi gigantiska pizzor och kommer sen till ett fantastiskt hus hos Trail Angeln Jeff. Vi får låna hans jeep för att handla mat. Vi hänger i hans otroligt bekväma soffa och äter mat och slötittar på tv. Vi vilar våra ömma ben. Mitt vänstra knä gör så ont att jag knappt kan gå. Men efter stretching och kt tejp så är knäna helt okej igen.
Efter Wrightwood bestiger vi berget Mount Baden-Powell 2860m högt. Vi vandrar 23 miles den dagen (37km), många höjdmeter, genom snö, med fantastisk utsikt. Vi går på bergskanten i solnedgången och nattvandrar nedför berget med pannlampor. Utslagna sover vi under stjärnorna.
Och just precis nu så ligger jag i ett tält som är täckt med snö. Sovsäcken är blöt, mina vandringskläder är blöta. Igår regnade och blåste det. Inatt snöade det. Jag vill inte gå ut ur tältet. Brrr.
