20170414_101104

Pacific Crest Trail: Dag 10 mile 77-91

20170424_093153

Pacific Crest Trail: Dag 22 mile 266 Big Bear

27 april, 2017 Kommentarer (1) Featured, Pacific Crest Trail, Vandring

Pacific Crest Trail: Dag 20 mile 235

20170424_090116

20 dagar har flugit förbi. Tiden på leden går både snabbt och långsamt på samma gång. Enligt en vandringskompis har jag vandrat 8 procent av leden. Min reaktion på det: Nej vad långt jag kommit redan, jag vill aldrig att det ska ta slut. Bara 92 procent kvar.

Så mycket har hänt de senaste dagarna och jag har märkt att mitt bloggande är beroende av tre faktorer som sällan inträffar samtidigt. Tid, batteri och mottagning. 

Livet på leden är omtumlande. Fantastiskt och hemskt, roligt och jobbigt. Det är nära till alla känslor. En banan från en främmande människa kan göra all skillnad och vända en tuff dag. 

Sen Idyllwild har jag vandrat mestadels själv. Jag har sovit min första natt själv högt uppe på berget San Jacinto intill snöfält. Att sova själv i vildmarken är något jag alltid velat prova eftersom det skrämmer mig. Det var en stärkande upplevelse, en frihetskänsla jag inte upplevt tidigare.

Jag har halkat runt med broddar många miles i branta snöpartier. Jag har vandrat snabbare och längre än jag någonsin gjort tidigare. Jag har sett häpnadsväckande vackra vyer. Jag har gråtit och skrattat och gråtit av skratt. Jag har nog aldrig känt så mycket tacksamhet förut. Även när det är som tuffast, när kroppen skriker åt mig att sluta gå, när tältet blåser omkull av de kraftiga ökenvindarna, när insidan av tältet inklusive mig själv är täckt av sand, när dagens sista mile aldrig tycks ta slut, när varje steg gör ont och när jag häpnar över min egen kroppslukt. Även då är jag helt övertygad om att jag är på rätt plats. Att det inte finns någon annanstans där jag hellre skulle vilja vara just nu. Det här äventyret jag är ute på ger mig så otroligt mycket. Jag känner redan hur det förändrat både kropp och sinne. Hur vet jag inte riktigt än. Men det finns en bok som heter Thruhiking will break your heart. Jag börjar förstå vad det innebär.

Igår ändrades mitt trail name till Swedish Fish. Det var första gången som vi kom till en flod stor nog att bada i. Hela dagen gick vi fram och tillbaka över floden och varje gång vi stannade drog jag på mig shorts och hoppade i. Ett passande trail name som jag lär leva upp till många gånger de kommande månaderna. Dessutom är det en godissort här i USA. Googla Swedish Fish.

Dag 19 kom vi till en av mina favoritplatser hittills på leden. Whitewater Preserve. En oas mitt i öknen omgiven av berg. En dalgång med en bred virvlande flod. Med en camping med grönt gräs, anlagda vackra pooler, toaletter (lyx!) och ett helt gäng med fantastiska vandrare. Jag fick öl, avokado, tomat och melon av vandringskompisar som liftat till närmaste stad. Tänk vad glad man kan bli av färsk mat.

Apropå vandringskompisar så är det fascinerande hur människor jag trodde var långt framför eller långt bakom mig på leden plötsligt dyker upp bakom ett krön, i en stad, vid en flod eller tältplats. Och hur glad jag blir varje gång det händer.

Imorgon ska jag vandra genom ett område av leden som brunnit tidigare. Det är en lång sträcka där vi inte får tälta. Lösa stenar, giftiga växter och kusliga döda träd. Det blir min längsta dag hittills. 20.7 miles. 3.3 mil. Det kommer kännas i min redan ömma kropp. 

Låt äventyret fortsätta. 

Ps. Under tiden jag skrev detta blogginlägg så rasade tältet in fyra gånger. Vindarna är så starka här att inte ens stora stenar kan hålla tältpinnarna i marken. Detta är en av de nätter både jag och insidan av tältet är täckta av sand. Men då kan jag ju passa på att skriva ett blogginlägg istället för att sova haha.

One Response to Pacific Crest Trail: Dag 20 mile 235

  1. åsa skriver:

    Så fantastiskt att följa dina äventyr och vilka bilder! Holy Shit vad vackert allt är man blir helt tagen!! Keep ’em coming! Hejar på dig ♡

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *