Sitter på flygplatsen och väntar på att gå ombord planet. Under veckan som varit har jag febrilt fixat klart det sista, flyttat in alla mina saker i ett förråd, jobbat sista dagen på jobbet innan tjänstledigheten, haft avskedsbastu och avskedsmiddag, aw med jobbet, middagar med nära vänner och familj. Så många kramar, känslofyllda hejdå och ordet sista har följt med mig hela veckan. Sista gången innan resan.

Jag har haft sån otrolig resfeber och tyckt det varit svårt att släppa taget om mitt liv här hemma. Varje sak jag bockat av har tagit bort en sten, har minskat stressen och nu sitter jag äntligen här och har gjort allt jag kan göra. Inget mer packande, flängande, fixande. Såå skönt!

Lite återstår förstås. Jag ska lösa provianteringen när jag kommer till USA och köpa det sista till vandringen. Bland annat en satellittelefon, ett sovsäcksfodral, vattenflaskor och simkort till mobilen.

Igårkväll kröp det fjärilar i hela kroppen, det kändes plötsligt så verkligt, så oundvikligt, nu är tiden här! Jag låg och funderade över väldigt viktiga saker som hur det kommer kännas att inte duscha på en vecka och hur långt håret under mina armar kan bli. Hur kommer jag känna när jag tar mina första steg eller sover första natten i tältet?

Slutligen, tusen tack till alla som kommit med peppande ord och kärlek ?