Vandring är faktiskt inget jag längtat efter att prova, haft med på någon bucket list eller drömt om. Men jag har alltid gillat att promenera och jag har trivts allt bättre i naturen genom åren. Så det är inte helt otippat att min första vandring gav mersmak. Bergsvandringen i Grekland för två år sedan lämnade mig trollbunden med en stark längtan efter mer. Och det har jag två vänner, Giorgos och Christos att tacka för.

Allt började med att min dåvarande kollega Giorgos frågade mig om jag ville följa med honom till Grekland, där han är uppväxt. Han nämnde planen, att spendera några dagar i sommarhuset, göra en vandring, lite rafting samt spendera några dagar på Korfu. Jag är alltid sugen på äventyr så jag tackade ja utan att reflektera så mycket. När det närmade sig försökte jag försäkra mig om att det var en enkel vandring då de flesta av oss var nybörjare. Jag försäkrades om att så var fallet.

Jag gjorde ett tappert försök att packa inför vandringen utan att ha någon aning om vad jag skulle förvänta mig.

Hittade den här gamla bilden som visar min packning för resan 🙂

Vi spenderade först några härliga dagar i sommarstugan innan vi begav oss till Ioánnina, den stad där Giorgos växt upp. Där fick vi träffa hans kompis Christos som skulle guida oss på vandringen.

Dag 1. Vi tog bilen till bergsbyn Mikro Papigo och första dagen vandrade vi 6km uppför från 950m – 2000m till fjällstugan Astraka.

Mikro Papigo

Vandringen fick en dålig start. Redan vid första branta backen fick en av tjejerna ansträngningsastma och var tvungen att avbryta. Hon och hennes kille tog in på ett hotell i Mikro Papigo istället. Några meter till och jag inser att min ryggsäck är alldeles för tung. Giorgos räddar mig och tar min tunga ryggsäck och jag får bära hans lätta packning. Tack Giorgos! Detta var definitivt första incitamentet till att lära sig packa lätt.

Under resten av vandringen kämpade jag mig långsamt upp mot toppen medan de andra halvsprang upp. Jag insåg att jag tagit mig vatten över huvudet, att jag var på tok för otränad. Men jag hade inget val och kämpade mig två och en halve timme upp för berget. Tur att man är envis!

Väl framme belönades vi med fantastisk utsikt, god mat och en varsin sängplats.

Dag 2 vaknar vi till strålande solsken och vandrar ner i dalen på andra sidan stugan.

Utsikt från Astraka

Spanar ner i dalen dit vi ska vandra

På väg ned i dalen

Vi vandrar ner i en dal med fritt springande hästar. Det är en magisk vy och häftigt att se hästarna galoppera förbi oss. Vi går genom dalen och upp för berget på andra sidan.

Vi kommer upp till en liten bergssjö som Christos kallar för Dragon Lake tack vare de små ödlorna som bor i sjön. Vi går vidare förbi sjön och upp till en topp bredvid. Där stannar vi och spanar ut över bergsmassiven. Magiskt!

Dragon lake

Vilopaus 🙂

Sen går vi tillbaka där vi kom ifrån och tar ett dopp i sjön och simmar lite med ödlorna. Uppfriskande!

På väg tillbaka till Dragon Lake

En ”drake” i Dragon Lake 😛

Vi går ned för berget, genom dalen och upp mot fjällstugan igen. Någonstans i den uppförsbacken tar min energi slut. Då har jag redan levt på energi som jag inte har och jag börjar fundera över hur långt det är kvar. Tårarna börjar spruta, jag är arg och besviken över att min kropp inte samarbetar, att min ork inte räcker till. Christos stannar till och lyckas få tårarna att sluta rinna, min envishet att komma tillbaka och jag fortsätter vandra uppför. Kan fortfarande känna tacksamheten för det stöd jag fick i det ögonblicket. Utan det kanske jag inte vandrat idag.

Vägen ned från fjällstugan är kämpig, jag har väldigt ont i mina knän, varje steg skickar ilningar i kroppen. Men med lite energigel och uppmuntrande ord så tar jag mig ned för berget.

På väg ned igen till Mikro Papigo

Här är dock energin slut. Planen är att fortsätta vandra lika långt till och tälta en natt. Jag väljer att dela hotellrum med paret som avbröt vandringen tidigare och de andra vandrar vidare utan mig. Men trots att jag avbröt var och är jag väldigt stolt över min prestation.

Efter en natt på lyxigt hotell med spa så möttes vi alla upp igen och spenderade natten med midnattsrafting under fullmånens sken. När vi kom fram var det fest vid floden och vi sov i tält tält där en natt.

Min första vandring gav mig många insikter.

• Jag orkade mycket mer än jag trodde.
• Att gå upp och framförallt ned för berg är väldigt fysiskt ansträngande.
• Packa inte med mer än nödvändigt.
• Jag behövde börja träna för en funktionell kropp, en kropp som är stark och kan bära mig genom de äventyr jag tar med den på.
• Jag bestämde mig för att träna bort knäontet och träna upp kondition och styrka för att orka ta mig upp för många fler berg i framtiden.

När jag kom hem från resan började jag springa. Jag sprang korta intervaller, endast några minuter åt gången och det tog mig tre månader innan jag kunde springa en kilometer utan knäont. Jag fick hela tiden stoppa mig från att springa för långt, orken fanns, men knäna behövde tid att vänja sig. Nu är mina knän nästan helt återställda. I maj sprang jag Göteborgsvarvet 21km och min starka kropp har varit med mig på många vandringar sen bergsvandringen i Grekland. Jag tänker tillbaka på den resan med tacksamhet. Tänk vad mycket jag har att utforska nu, vilka äventyr jag kan bege mig ut på.

Och appropå äventyr. I början av nästa sommar ska jag tillbaka till Grekland och bestiga Greklands högsta berg Mount Olympus (2 918 m) med Giorgos och Christos. Längtar massor!