20170503_054518~01

Pacific Crest Trail: Dag 32 mile 395

img_20171111_145402_5802000034960.jpg

Looking back on the PCT

10 juli, 2017 Kommentarer (3) Featured, Pacific Crest Trail, Vandring

Pacific Crest Trail: Tre månader på leden

20170421_145608

Det är nu mer än tre månader sen jag började vandra från monumentet i Campo vid mexikanska gränsen. Imorgon kommer jag ha vandrat mer än 1000 miles. 160 mil. Det är 150 mil längre än jag vandrat tidigare.

De senaste dagarna har jag reflekterat mycket. Jag har tänkt på hur vandringen skiljt sig från mina förväntningar. Hur den påverkat och förändrat mitt sinne och min kropp. Att jag har träffat långt fler människor än jag trott. Att det är mer en social utmaning än någonting annat. Och att alla människor jag träffat lämnat en bestående inverkan på mig och min framtid. Jag har tänkt mycket på vad som motiverar mig, speciellt eftersom jag har varit tvungen att hoppa över delar av leden på grund av snö och vatten. Vad driver mig framåt? Vad är syftet med vandringen? Vad är viktigast? Att gå hela leden från a till b eller att njuta av resan, av upplevelsen, av äventyret och se vart det tar mig? 

Under några dagar var jag övertygad om att det enda rätta var att avbryta. Varför fortsätta vandra när målet troligtvis inte går att uppnå. De långa dagarna i snö tog hårt på kropp och sinne. Att vandra från tidig morgon till sen kväll, men komma mindre än hälften av sträckan vi vandrade per dag i öknen. Att känna hur tiden rinner iväg, målet slinker undan.

Men efter några dagar ifrån leden gjorde det nästan ont i kroppen när jag tänkte på att lämna leden för gott. Magkänslan skrek nej. Så återigen lät jag magkänslan som tog mig till PCT föra mig vidare. Jag bestämde mig för att det viktigaste inte är målet, utan resan i sig. 

Det är inte första gången jag tvivlat på ifall det är rätt val att stanna. Vissa dagar är så otroligt tuffa. Jag har upptäckt att mina energinivåer är väldigt ojämna. Vissa dagar nästan springer jag fram på leden. Andra dagar vaknar jag upp helt utan energi. Att vandra i 12 timmar utan energi är en mental utmaning. Oftast följs en högenergidag utav en lågenergidag. Vissa dagar är både och. Men de dagar med låg energi, då får jag gräva djupt efter motivationen. Det är då frågan ”Vad gör jag här? Vems galna idé var det?” dyker upp. Då kan jag skratta åt min egen galenskap.

Men så kommer de där ögonblicken som gör det värt allt lidande och de ögonblicken kan dyka upp redan runt nästa hörn. Det kan vara det vackra solljuset som får hela skogen att glittra, en soluppgång som får mig att häpna, en kylbox fylld med kall öl eller läsk, en apelsin, ett leende från en vandringskompis, en familj som öppnar upp sitt hem, ett rådjur som står en meter ifrån mig och tittar nyfiket, en kall flod, en säng, en nedförsbacke. Jag kan fortsätta hur länge som helst. För de ögonblicken är så många och så fantastiska. Så olika det liv jag lever hemma. Jag har mött så mycket vänlighet att det gör mig tårögd.

Kanske är detta äventyr inte alls det jag förväntat mig, men nog är det precis på det vis som det ska vara. Kanske kan jag inte gå hela leden, men jag skulle aldrig göra de miles jag vandrat ogjorda. Säkerligen är det det mest utmanande jag gjort, men så har det också gett mig så otroligt mycket. 

Jag vill fortsätta upptäcka, fortsätta vandra, fortsätta svettas, fortsätta tills magkänslan inte längre skriker ja. 

3 Responses to Pacific Crest Trail: Tre månader på leden

  1. Lanclin-Linnea skriver:

    Så himla himla fint skrivet! Jag hejar på dig allt vad jag kan här från Sverige 🙂 Kämpa kämpa!

  2. Lena skriver:

    Heja dig Malin! Ser fram mot i höst då vi ses igen. Kram

  3. Lise skriver:

    Hei Malin.

    Så fint skrevet, føler det akkurat på samme måte. Jeg er fortsatt på pct men tar det ganske rolig og vet at jeg ikke klarer å fullføre uansett. Begynner å glede meg veldig til å reise hjem.
    Synd vi ikke traff hverandre på pct det hadde vært artig. Lykke til videre med friluftslivet. 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *